madelicious

jag fick sluta tidigare idag på jobbet. 

när jag gick ut för att byta om och sätta på mobilen trodde jag den var sönder först, för den vibrerade som en galning när jag satte på den. 

men det var bara en massa missade samtal och sms visade det sig.

Mamma. 

"Du måste ringa josse, gutta är död"

.

.

.

.

chock.

.

.

ringer min syster, nu hysteriskt gråtande. det kan inte vara sant? hur? gulliga, söta Gustav, som har varit Josses killbästis sen lågstadiet, 19 åriga Gustav som har hela livet framför sig?

.

.

han hade inte svarat när Josse ringde, de skulle ju träffas idag. sen fick hon ett samtal från hans stackars mamma som berättade..

 

DETTA ÄR SJUKT, hur lyckas universum alltid med att ta de som minst förtjänar det?

Den där jävla epilepsin som har gjort hans liv så surt. 

jag gick hem i tystnad, helt knäppt tyst var det ute. fick stanna till ibland för att samla tankarna som bara skenade.

alla som jag har nära och tycker om, älskar, bryr mig om, fladdrar förbi i mitt huvud och jag vill bara ta alla i min famn och aldrig släppa. 

jag vill säga till alla jag älskar att jag älskar dom, för jag blir skiträdd för att det kan vara försent. för vad som helst kan ju hända.

.

.

Det enda som är säkert i livet är att vi kommer att dö.

det kan gå så fort, så lätt.

 

 

Gustav Engström, du förtjänade ett långt och lyckligt liv, det här är absurt och orättvist på så många nivåer. Vila i frid kära Gutta