För exakt fem månader sen så stängde jag relativt tidigt på jobbet och velade om jag orkade gå till två kollegers 20-årsfest, jag hade ju jobbat bakis i 12 timmar redan. Men en jättetaggad Madde drog med mig dit, och väl på festen så var alla jätteglada och det var en jättehärlig stämning. Jag fick en öl i ena handen och ett stort plastglas med vin i andra handen. Det hälsades, pratades, vi var ju dom enda som inte kände någon där. En kille var extra trevlig i den korta konversation vi hade och jag la honom på minnet. Den regnade det vodkashots och det var fuldans med madde och kramar och deeptalk med filip, "min bästa vän!!" Det blev sent, min trötthet kom ikapp och jag kollade runt mig. Där. Där var den där söta grabben.
"Hej. Följ med mig hem"
Det var så oundvikligt att jag skulle falla för den här killen, han som med sitt vackra leende, underbara personlighet och sitt hjärta av guld, förtrollade mig utan att jag ens märkte det.
Det tog 2-3 veckor innan jag blev kär på riktigt.
Det tog ytterligare en vecka innan jag vågade erkänna det.
Sen dess har allt fortsatt i stadig takt uppåt.
Jag hade ingen aning om att kärlek kunde vara så enkelt, så självklart.
Som att älska dig, är som att andas.
Och det känns galet att du bara har varit i mitt liv i fem ynka månader.
