madelicious

throwback thursday.

 

kanske inte så planerat, det bara råkade bli så, denna torsdag.

 

jag är ledig, håller på att bli frisk från nån konstig feber-illamåendes-frossa som kom plötsligt igår.

W är på jobbet, och jag deppade ner mig med Downton Abbey rullandes på netflix, insvept i två duntäcken och med alla ljus släckta.

 

men så spratt det till i kroppen, jag tände alla lampor, satte på little jinders senaste platta på högsta volym som jag vågar utan att få hot från grannarna.

in på sondcloud för första gången på ett halvår, leta upp nya låtar, låter basen pumpa på.

jag får för mig att testa fläta olika uppsättningar i mitt ganska nyklippta, alldeles för korta hår.

provar att sminka mig som förr, sotade, mörka ögon. blir bara kladd, ett litet barn som har plundrat mammas sminklåda och vill se vuxen ut. 

tvättar bort, överger och beger mig mot datorn igen.

loggar in på twitter på datorn för första gången på över ett, ett och ett halvt år säkert.

ett konstant flöde, som jag faktiskt läser och håller koll på. 

Nostalgiar till max.

tänker på vänner man aldrig pratar med längre, tänker på folk man aldrig stöter på numera, på fritidsintressen som slutat hinnas med, musik man glömt lyssna på, kreativitet som har stoppats upp av den enorma damm som är verkligheten.

jag tänker ett kort ögonblick på hur underbart det var att bo i en annan stad, långt bort, och hur jag kastade mig in i allt och hade så många människor omkring mig som jag tyckte om.

 

men så minns jag också ångesten som nästan kvävde mig, bokstavligt talat. 

kommer aldrig vilja må så igen, att hela tiden skjuta upp det oundvikliga, den där kraschen som måste bli efter att man har pushat på sig själv i 200 km/h, sträckt ut sig åt alla håll och läckt ut all energi till de omkring sig. 

 

även om de enda som faktiskt vill och har tid att umgås med mig är min pojkvän och min syster, så är jag lyckligare nu.

även om jag bara jobbar och sen bara orkar slappa på mina lediga dagar så är jag iallafall hel.

Jag vill inte bli tagen för givet, ge men aldrig få, utsättas för energitjuvar. nej. Då är jag better off alone. 

de som kallat sig mina bästa vänner genom tiderna har alltid krossat mitt hjärta mest.

 

nu tar jag hand om mig själv. och så får det vara, just nu iallafall. 

 

och ja, william tar ju hand om mig så fruktansvärt bra, vad har jag gjort för att förtjäna denna goda man?

<3